Facket kräver: Arbeta utan kollektivavtal

Mayday S O S Sweden is a new Terror State...
Facket kräver: Arbeta utan kollektivavtal


”Syftet med arbetspraktik är att stärka den enskildes möjligheter att få ett arbete. Arbetspraktik på en arbetsplats kan anvisas för att få yrkesorientering, yrkes-praktik eller arbetslivserfarenhet. Arbetspraktik bör under handledning även kunna användas vid förberedelser inför start av näringsverksamhet.”, enligt AMS faktablad.

Arbetspraktik innebär idag vanligtvis praktik inom vad som enligt svensk yrkesklassificering (SSYK) tillhör huvudgrupp 91, ”Servicearbete utan krav på särskild yrkesutbildning”.

Till sådant anvisas lite drygt 23 procent av de arbetslösa som tvingas praktikarbeta för att få behålla understödet – antingen a-kassa eller socialbidrag. De återstående 77 procenten praktiserande är fördelade över ungefär hundra olika yrken.

Arbetspraktik inom servicearbeten utan krav på yrkesutbildning kan knappast ge vare sig nyttig yrkesorientering eller någon meningsfull praktik inför en kommande anställning. Antalet som har ett riktigt jobb inom dessa yrken minskar stadigt, och utgör idag enbart ca 4 procent av samtliga sysselsatta.

Faktum är att antalet som praktiserar närmar sig det totala antalet som har jobb där. Omkring 10.800 praktiserar och 16.800 har arbete som hänförs till SSYK 91. Om trenden fortsätter kommer antalet praktiserande vara fler än dem som har jobb inom några få år.

Av de syften som AMS offentliggör i sitt faktablad återstår därmed för denna dryga femtedel av de arbetspraktiserande enbart arbetslivserfarenheten.

Värdet av den erfarenhet som fås genom praktik i ett servicearbete utan krav på särskild yrkesutbildning torde vara rätt obetydlig. Alldeles speciellt idag, när antalet arbetstillfällen minskar inom de flesta yrken, och det därmed finns arbetslösa med utbildning och aktuella erfarenheter till varje utlyst jobb.

Extra argument

Det finns dock ett par ytterligare motiveringar till varför dessa arbetspraktiserande inte skall ha rätt till anställning, lön och övriga villkor enligt normala lagar och avtal fastän de ”utför arbete åt annan”. Dessa motiveringar står icke i AMS faktablad, och har inte heller givits utrymme i lagtexten. De återfinns i lagarnas förarbeten, i utredningar och propositioner.

Den första motiveringen till arbetsplikten härrör ur arbetararistokratins längtan efter påtagliga privilegier. Arbetararistokratin är de välavlönade yrkesarbetare, kvartsbasar och rörelsefunktionärer som i debatten kallas för medelklass. De är egentligen enbart aspiranter - på en framtid inom det osjälvständiga småborgerskapet.

För att medlemmarna i arbetararistokratin skall kunna uppleva individuella framgångar även under tider av motgång för de arbetande klasserna totalt sett, ordnas ökad spridning bakåt i tågordningen.
Detta tillfredställer alla de konkurrensfixerade brackor som inte bryr sig om vart de kommer, utan nöjer sig med den skenbara framgången i att ha fler bakom sig.

Denna välinsuttna ”medelklass” populariserar workfare-politiken genom media, fack- och partiapparater. De agerar som om sådan tvångspolitik nu till skillnad från tidigare skulle vara nödvändig för att behålla försäkringssystemets legitimitet; för att den arbetslöse ska visa att han eller hon kan och vill ta ett jobb.

Arbetspraktik innebär visserligen inte att deltagarna blir tvungna att ta ett jobb – anställning enligt lagar och avtal – utan att de tvingas underkasta sig arbetsdisciplin – ställa sig under arbetsledning - enbart för att få behålla bidraget.
Men detta är ändå vad den nya uppgraderade ”arbets- studie och kompetenslinjen” erbjuder. Arbetslinjen innebar före dessa sjukliga utväxter något helt annat.

Borgarklassens kärna, kapitalisterna och deras vapendragare, lanserar vanligtvis sina argument under beteckningen ”nationalekonomi”. Inom denna vetenskap anses workfare – med all rätt vara en press nedåt på löner och villkor. Dessutom ger förekomsten av påtvingat arbete under förnedrande former möjligheten att måla upp en hotbild som fungerar pådrivande på redan tidigare anställda.

Jag ska dock inte gå in på varför nationalekonomin hävdar att det innebär framsteg när kapitalisterna och den övriga borgarklassen görs rikare på de arbetandes bekostnad, och detta till råga på allt genom att arbetslösa tvingas utföra arbetsuppgifter på orättvisa och förnedrande villkor. Det bygger på axiom – påståenden som inte behöver bevisas – inom den liberala ekonomiska teoribildningen.

Den riktiga borgarklassens argument går sällan hem direkt hos de breda massorna av arbetande. Det som däremot kan få fäste bland de allra okunnigaste, är arbetararistokratins misstänkliggörande av de sämst ställda i samhället. Inte heller detta fungerar dock så mycket genom övertygelse som genom administration. Det avgörande är kontrollen över debattens inriktning; att än så länge kan arbetararistokraterna förhindra att frågan om workfare ens diskuteras.

Det är ändå - trots att den grundläggande principen i dessa kretsar är ”tyst min mun så får du socker” - lite förvånande att hela den Svenska fackföreningsrörelsen (nu åter utan undantag sedan SAC gett sin arbetslöshetskomitté munkavle) kräver av sina egna medlemmar att dessa, om de blir utkastade från sina arbetsplatser, skall utföra arbete som inte omfattas av vare sig kollektivavtal eller andra fackliga rättigheter!


Det är nu dags för Svensken att ta Makten själv, släng ut Politikerna.